Jag vill ha, ha, ha. Men blir aldrig nöjd?
Jag undrar om det kan beror på att jag varit sjukskriven så länge och levt på 4000kr i månaden i 6 år kanske? Inte precis så man har pengar över.
På ett sätt kan jag känna att jag missat så mkt. Jag och min sambo pratade om det.
När jag slutade gymnasiet, var jag så pass dålig att jag inte kunde jobba.
Jag försökte jobba lite heltid och deltid. Som vikarie men jag blev bara sämre.
Det slutade med att arbetsförmedlingen/försäkringskassan/min dåvarande läkare ansåg, att jag gått alla kurser jag kunde på AMS och avslutat alla med de högsta betyg jag kunde få.
Så de ansåg att jag skulle vara hemma och vi skulle utreda min sjukdom.
Nu blev jag hemma väldigt länge, men sjukvården är INTE snabb och det slutade ju faktiskt med att jag fick hjälp av en kompis att egen remissa mig till en privat klinik där jag fick min diagnos efter 10min.
Ja så kan det vara,
Men jag får ofta känslan av att jag missat så mkt.
Jag har inte tagit studenten. Men har slutbetygen.
Jag har inte jobbat och bott hemma och sparat pengar för ev. flyttning.
Jag har inte åkt på roliga resor med mina vänner till sol och bad osv. Har aldrig kunnat följa med, fast jag velat och blivit frågad varje gång.
Jag har inte kunnat köpa mig något fint, mina andra vänner har haft det väldigt bra ställt och alltid köpt fina saker till sig själva.
Den där känslan försvinner liksom inte. det känns som jag missade mkt i min ungdom. Som andra upplevt. Men jag vet mkt väl om att alla inte har haft det så. Men de runt om mig, de har haft det på detta sättet.
Jag och min sambo försöker få mig på bättre tankar och ist tänka på allt bra jag gjort och hunnit med. Allt jag lärt mig på vägen och den synen jag fått med mig på hur sjuka människor har det.
Då brukar det ofta låta såhär:
Sambon- Du har ju faktiskt klarat av att ha häst eller hur?
Jag- aningens sur och bitter, Ja men jag har inte kunnat göra så mkt annat, Vet inget liv utan hästar och hur mkt dem kostar.
Det är svårt att inte tänka negativt. Jag vill så himla mkt. men min kropp bara stänger ner och orkar inte.
Jag har så mkt jag borde göra, men jag orkar inte.
Jag måste ringa tandläkaren.
Jag måste ringa försäkringsbolaget och dra igång utredningen av min nackskada som ej blir bra, Har fått men för livet.
Jag måste sälja saker som jag har tagit kort på så de ska bara ut på annons.
Jag måste rensa.
Alla måsten, måste jag göra om till roligt. Typ tänka annorlunda. Jag ska ringa tandläkaren för jag har pengar som redan är betalda så jag skall bara gå dit.
Jag ska ringa försäkringsbolaget just pga att jag aldrig blir bra och sjukgymnasten säger att vi hållit på i 2år en gång i veckan och jag är bättre. Men jag kommer aldrig bli bättre än det här.
Jag får pengar om jag lägger ut sakerna på annons.
i mitt huvud, med min sjukdom och den stressen jag själv bygger upp får jag ibland prioritera,
Och det tror jag att vi alla skall göra.
Man behöver inte göra allt på en dag. Men man kanske bör se till att göra iaf en sak varje dag så känns det bättre.
Så imorgon har jag faktiskt tänkt ringa försäkringsbolaget. Måndag skall jag ringa tandläkaren och imon OM jag hinner skall jag slipa plåt skåpet. Har lagt fram slipmaskinen så det blir lätt att starta.
Om jag nu ska ifrån min jag vill ha materiella tankar, ska jag nog försöka fokusera på vad jag har och inte vad jag vill ha.
Det får bli dagens lärdom för mig.
Min sambo är min trygghet. Jag har alltid varit stark och trygg i mig själv, Men han får mig att känna mig säker. Han får mig att vilja bli bättre och vilja nå längre i livet <3
/Sofia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar